Det hemliga leendet
By iGag
Florens, 1503.
Ateljén luktade av linolja, terpentin och fuktig puts. Solen föll snett genom de höga fönstren och lade gulddamm över stafflierna. Leonardo stod framför den stora duken, penseln vilande i handen. Han hade redan skissat ansiktet – den milda ovalen, den raka näsan, munnen som ännu var stängd.
Lisa del Giocondo satt på den låga bänken, klädd i den mörkgröna klänningen med det transparenta flor över brösten. Hennes make hade betalat för porträttet, men hon hade kommit ensam de senaste veckorna. Leonardo hade märkt hur hennes blick följde hans händer när han blandade färger.
– Du är tyst idag, sade hon.
Leonardo vände sig om. Han var femtioett, men kroppen var fortfarande smal och stark under den enkla svarta dräkten. Hans ögon – de grågröna som kunde se igenom hud – vilade på henne.
– Jag försöker fånga något som inte vill fångas, svarade han. Något bakom leendet.
Lisa log, men det var det vanliga, artiga leendet.
– Kanske finns det inte.
– Det finns alltid, sade Leonardo. Hos vissa kvinnor ligger det djupare.
Han gick fram till henne. Penseln låg kvar på bordet. Istället strök han med fingertopparna längs hennes käklinje, ner över halsen. Hon andades in skarpt men flyttade sig inte.
– Maken väntar hemma, viskade hon.
– Maken ser aldrig det jag ser.
Hans hand gled ner till det tunna tyget över brösten. Han kände bröstvårtan hårdna under fingret. Lisa stängde ögonen en sekund, sedan öppnade hon dem igen – mörkare nu.
– Om du ska måla mig, sade hon tyst, måste du se mer.
Leonardo knäppte upp de första knapparna. Klänningen glider av axlarna. Hennes bröst var fulla, vita, med små bruna vårtor som redan stod raka. Han böjde sig ner och tog den ena i munnen. Tungans varma fukt gjorde att hon andades ut ett litet stön. Hans hand gled samtidigt upp under kjolen, längs det mjuka låret, tills fingrarna fann det varma, redan fuktiga stället mellan hennes ben.
Lisa spred knäna lite.
– Leonardo…
Han knäböjde framför henne. Kjolen sköts upp. Hon bar ingen underkläde – bara den nakna huden och den mörka, välkammade triangeln. Han andades in doften av henne, sedan slickade han långsamt längs de yttre läpparna. Hon ryckte till, greppade hans hår. Leonardo arbetade metodiskt: tungan cirklade, sög, tryckte mot den lilla knölen som redan var svullen. Fingrarna gled in – först en, sedan två – och krökte sig uppåt medan tungan fortsatte.
Lisa andades hastigare. Hennes höfter rörde sig mot hans mun.
– Där… just där…
Han ökade tempot. Ljudet av hennes våta kött mot hans tunga fyllde ateljén. När hon kom gjorde hon det tyst, med sammanbitna läppar, men kroppen skakade. Hennes inre klämde kring hans fingrar i vågor.
Leonardo reste sig. Hans byxor var spända. Han öppnade dem och lät den hårda kuken frigöras – tjock, ådrad, med den blanka huvudet redan fuktig. Lisa tittade på den, sedan på honom.
– Kom hit, sade hon.
Hon reste sig, vände sig om och lade händerna mot den låga bänken. Kjolen var fortfarande uppskjutad. Leonardo ställde sig bakom henne, spred hennes skinkor och ledde in sig själv i ett långsamt, djupt drag. Hon var trång och blöt; värmen slöt sig omkring honom. Han stönade lågt.
Han rörde sig långsamt först – djupa, rullande stötar som lät henne känna varje centimeter. Hans händer höll hennes höfter, tummarna tryckte in i det mjuka köttet. Sedan ökade han farten. Ljudet av hud mot hud blandades med doften av färg och sex. Lisa tryckte sig bakåt mot honom, mötte varje stöt.
– Titta på mig, sade Leonardo.
Hon vände huvudet. Deras blickar möttes medan han knullade henne. I den blicken fanns något nytt – inte skam, inte artighet, utan en mörk, lekfull hetta. Munnen mjuknade. Hörnen lyfte sig bara en aning.
Han kände att han närmade sig. Han drog sig ut, vände henne om och lyfte henne upp mot bordet. Hon spred benen. Han trängde in igen, ansikte mot ansikte. Hennes ben snärjde sig om hans midja. Han stötte snabbare, hårdare. Lisa greppade hans axlar, naglarna i tyget. När han kom gjorde han det djupt inne i henne, med ett långt, dämpat stön. Hon kände de varma pulserna och log – det där leendet som inte var artigt längre.
Efteråt satt de tysta en stund. Leonardo torkade sig med en trasa, hjälpte henne att knäppa klänningen igen. Hans fingrar dröjde kvar vid hennes hals.
– Sitt kvar, sade han. Precis så.
Han gick till staffliet. Penseln doppades i den grönaktiga skuggan. Han målade munnen – den lätta lyftningen i mungiporna, den nästan osynliga glimten i ögonen. Det som tidigare varit en artig mask hade blivit något annat: ett hemligt vetande, en kvarvarande värme mellan benen, minnet av hans tunga och hans kuk.
Lisa satt stilla. Solen hade vandrat.
– Kommer du att måla mer? frågade hon.
Leonardo tittade på duken, sedan på henne.
– Jag kommer att måla tills leendet sitter. Och sedan kommer jag att måla igen.
Hon reste sig, gick fram och kysste honom – långsamt, med tungan. Hennes hand gled ner och kände att han redan började bli hård igen.
– Då stannar jag lite till, viskade hon.
Leonardo lade penseln ifrån sig. Ateljén, färgerna, duken – allt kunde vänta. Just nu fanns bara hennes mun, hennes bröst under det tunna tyget, och det leende som redan hade börjat leva sitt eget liv på duken bakom dem.
När han senare återvände till målningen var munnen klar. Det lilla, gåtfulla leendet låg där – fött av olja, ljus och den eftermiddag då Mona Lisa hade slutat vara bara en beställning och blivit något Leonardo aldrig skulle glömma.
For author enquiries and copying or republication permissions, contact WebbX through our main website. Author contact details are private.
← Back to stories