Andy Burnham: En mänsklig ledare i en turbulent tid

Intervju med Andy Burnham – den man bakom rubrikerna

Andy Burnham har just tillträtt som Storbritanniens premiärminister. En roll som inte bara fyller nyhetsrubriker, men som också, enligt många, sätter honom i centrum för en storm av förväntningar och spekulationer. Men vad innebär det egentligen att stå där, i centrum? Hur ser han på sig själv, sina rädslor och sina tvivel? Det är frågor jag vill grotta ner mig i, för att förstå människan, inte bara politikern.

Det är fortfarande tidigt, och samtidigt känner jag att han är ganska öppen, trots allt. Men det är också tydligt att han vet att han måste balansera sina egna känslor och pressen utifrån. Jag startar med en ganska enkel fråga: hur känner han sig just nu, efter att ha tagit klivet in i det här stora – kanske det största – jobbet han någonsin haft?

Att ta in ett nytt uppdrag – vad betyder det för Andy Burnham?

Jo, det är mycket att ta in, måste jag säga. Det är ett stort steg, och samtidigt känns det som att man måste ha ett visst mått av kontroll för att inte helt drunkna i allting. Men ärligt talat, det är mycket ansvar. Det har varit mycket diskussioner, mycket press, men också en sorts drivkraft. Hela tiden att försöka förstå vad det är för land jag nu har fått förtroendet att leda.

Det låter som en ganska tung börda, men också en hel del inspiration. Hur mycket av det där du känner inre, speglas i hur du är i vardagen? Är du den som kan slappna av, eller är det alltid någon liten röst som påminner dig om att du måste vara stark?

Det händer nog oftare än man skulle vilja erkänna att jag inte riktigt kan slappna av. Det är som att hela tiden vara på helspänn, särskilt i den här situationen. Men jag har lärt mig att det är okej att tappa kontrollen ibland. Det är det som ger perspektiv, tror jag. Annars riskerar man att bli helt utbränd, eller att man förlorar sig själv i allt.

Det är en viktig insikt. Men hur gör du för att inte helt förlora dig i pressen? Finns det något du brukar kalla på för att få perspektiv eller koppla av?

Min familj, framför allt. De är ganska tydliga med att jag ibland behöver påminnas om att det finns annat än politik. Min fru, speciellt. Hon är inte den som låter mig glida iväg i ett hav av siffror och policy. Hon kan säga att jag ska ta en promenad, eller att jag inte kan göra något mer just nu. Det är ovärderligt, på ett sätt.

Det låter som en bra balans. Men jag är nyfiken – finns det tillfällen då du känner att pressen är för mycket? Att du börjar tvivla på om du är rätt person för det här?

Absolut. Det händer. Man kan ibland känna att man är på ett tåg som inte går att stanna, att man bara måste hänga med. Då kan det bli tungt. Men samtidigt, det är just i de ögonblicken man måste stanna upp och tänka: vad är det för viktigast? Vad är det jag verkligen vill förändra? Annars riskerar man att tappa sig själv helt enkelt.

Rollen som ledare – hur påverkar det hans självbild?

Jag undrar – du nämner att det ibland känns som att du är på ett tåg. Det är en ganska dramatisk bild, men är det också så att du ibland känner att du inte vet vem du är längre?

Det är ett bra sätt att uttrycka det. Det är lätt att förlora sig i rollen, att man tappar kontakten med sig själv. Men samtidigt, jag försöker att inte glömma vem jag är. Det är en ständig balansgång. Jag vill inte förlora det som gör mig till den jag är, trots att allt det här är en del av mitt liv nu.

Vad skulle du säga är det mest missförstådda om dig som person? Det folk ofta inte ser bakom offentligheten?

Jag tror att många tror att jag alltid har svaren, att jag alltid vet vad som är rätt. Men det gör jag inte. Jag tvivlar, precis som alla andra. Ibland kan det kännas som att jag måste ha ett perfekt svar, för att inte framstå som svag. Men det är inte sant. Jag är mänsklig, jag har mina svagheter, mina tvekan.

Reflektioner och ångerkänslor

Finns det något du ångrar, något du önskar att du hade gjort annorlunda i din karriär eller i det här äventyret?

Det är svårt att säga. Varje beslut, varje steg jag tagit, har lett mig hit. Men om jag ska vara ärlig, kanske jag ibland har varit för snabb att ta ställning. Jag har inte alltid gett mig tid att lyssna tillräckligt mycket på andra, eller på mina egna instinkter. Det är något jag jobbar på – att inte rusa iväg, att ge saker tid.

Det är insiktsfullt. Och nu, när du precis har tillträtt, finns det något du känner att du vill förändra direkt? Något du vill visa att du är annorlunda än de som gått före?

Jag vill skapa ett klimat som är mer inkluderande. Att visa att politik inte behöver vara en kamp, utan ett samarbete. Men samtidigt vill jag vara tydlig med min vision. Att vara stark, men inte hård. Det är den balansen jag vill hitta.

Idealen, skeptikerna och drömmarna

Det är en svår balans att hålla. Men vad säger du till de som är skeptiska, som tror att du är för idealistisk, att du kanske är naiv?

Jag skulle nog säga att man måste ha någon form av dröm för att vara ledare. Annars är man ingen. Men jag är också realist. Det handlar om att drömma stort, men att förstå gränserna. Jag försöker att ha fötterna på jorden, även om jag har stora visioner.

Jag tänker ofta på vad som händer när kamerorna är av. Hur mycket av det du visar offentligt är verkligen du? Finns det delar av dig som är mer avslappnade, mer mänskliga, som aldrig riktigt kommer fram i rampljuset?

Det är en bra fundering. Jag är nog mycket mer mänsklig än vad folk tror. Jag har tveksamheter, små vanor, humor. Men ja, självklart måste jag ha ett visst filter för att klara av medias fokus. Men jag är nog ganska enkel, egentligen. Jag är inte någon superhjälte, snarare en vanlig kille som försöker göra det bästa av situationen.

Från det oväntade till det vanliga

Vad är det mest oväntade folk skulle bli förvånade att veta om dig? Något som kanske inte hör till det offentliga jaget?

Jag tror att det är att jag är en ganska dålig trädgårdsmästare. Det låter konstigt, men jag kan knappt få mina växter att överleva. Trots att jag försöker, är det alltid något som går snett. Det är lite pinsamt, faktiskt.

Det är charmigt, på ett sätt. Men jag tänker också på vad du är stolt över, trots allt. Vad är det som du vill minnas när du blickar tillbaka?

Att jag har försökt att vara ärlig. Att jag inte har låtsats vara någon annan. Och att jag har hållit fast vid mina värderingar, trots att det ibland är svårt. Jag vill kunna se tillbaka och känna att jag har gjort mitt bästa för att göra skillnad, även om det bara är ett litet steg ibland.

Det mänskliga i det stora – vad saknar du mest?

Till sist, när du är ensam, bortom all offentlighet – vad saknar du då mest?

Det är nog de små sakerna. Att bara sitta i lugn och ro, prata med min fru utan att allt ska bli ett tal eller en intervju. En kopp te, en stund i trädgården. Det är det jag saknar mest: att få vara helt enkelt, utan att tänka på att varje steg kan bli en ny rubrik.

Det är en värmande och jordnära bild. Jag tackar dig verkligen för att du ville prata med mig, Andy. Det har varit ett samtal som kändes äkta, på många sätt.

Andy Burnham: Tack själv, Alex. Det var ett intressant samtal. Jag tror att det är sånt här vi behöver – mer mänskliga samtal, inte bara för att prata politik, utan för att förstå människan bakom allt.