Att skriva är att leva flera liv på en gång

[STUDIOMUSIK]

[APPLÅDER]

Parkinson: Varmt välkommen till programmet, Astrid. Det är en stor ära att ha dig här.

Astrid Lindgren: Tack så mycket, det är en glädje att vara här.

[LÅNG APPLÅD]

Parkinson: Du har en så fascinerande historia. Låt oss börja med din barndom. Var växte du upp?

Astrid Lindgren: Jag föddes i Vimmerby, en liten stad i Småland. Vi bodde på en gård som heter Näs. Jag minns att jag alltid var ute och lekte, fylld av fantasi. Jag och mina syskon skapade egna historier och äventyr. Det var en tid av frihet och kreativitet.

Som barn var jag mycket blyg men jag fann alltid tröst i böcker. Min mamma läste för oss varje kväll och det skapade en stor kärlek till berättelser och litteratur. Det var en slags magi för mig.

[TYSTNAD]

Parkinson: Det låter som en väldigt inspirerande barndom. Hur var din familj?

Astrid Lindgren: Jag hade en kärleksfull familj. Min pappa var snickare och min mamma var hemmafru. De båda hade en stor passion för naturen och kultur. Jag minns att vi ofta gick ut på promenader tillsammans och upptäckte det svenska landskapet. Det var där, i skogen, jag verkligen kände mig levande.

I vår familj fanns det alltid utrymme för att vara kreativ. Vi fick alltid stöd att uttrycka oss själva, oavsett om det var genom skrivande, teckning eller musik. Det formade mig som person och berättare.

[TYSTNAD]

Parkinson: Hade du några tidiga drömmar om vad du ville bli?

Astrid Lindgren: Åh, ja! Jag drömde alltid om att bli författare. Redan som liten skrev jag små berättelser och dikter. Jag ville berätta historier som skulle göra andra glada och få dem att drömma. Jag hade också en dröm om att skriva barnböcker, för jag kände att barn behöver berättelser som är både roliga och lärande.

[LÄTT SKRATT]

Parkinson: Och vad var din första rädsla som barn?

Astrid Lindgren: Jag minns att jag var rädd för mörkret. När kvällens skuggar föll, kunde jag känna en oro inom mig. Jag var rädd för det okända. Det tog tid för mig att inse att mörkret också har sin skönhet. Det är där fantasin får fritt spelrum, och jag började använda mörka skuggor i mina berättelser.

[TYSTNAD]

Parkinson: Fascinerande. Vi måste prata om ditt genombrott. Hur kom det sig att du blev en så känd författare?

Astrid Lindgren: Mitt genombrott kom med Pippi Långstrump. Jag skrev den berättelsen till min dotter, Karin, när hon var sjuk. Jag ville få henne att skratta och må bra. När den blev publicerad, fick den ett enormt gensvar. Det var fantastiskt och skrämmande på samma gång. Plötsligt var jag en offentlig person och det fanns en förväntan på mig.

Men jag älskade det! Att få berätta för barn och vuxna är en stor ära. Det är något jag tar på största allvar.

[APPLÅDER]

Parkinson: Vad kostade framgången dig, om man får fråga?

Astrid Lindgren: Framgången kom med en viss ensamhet. Jag blev mer och mer upptagen med att skriva och turnera. Det var mycket arbete, och ibland kände jag mig ensam i min konst. Det är ett pris man betalar, men samtidigt vet man att man gör något som betyder något för andra. Det handlar om balans.

[TYSTNAD]

Parkinson: Ensamhet är en tung börda. Känner du att du blivit missförstådd i vissa sammanhang?

Astrid Lindgren: Ja, ibland. Folk ser bara det som är uppenbart, men det finns så mycket mer bakom det. Många av mina böcker handlar om djupa mänskliga känslor och dilemman, men ändå finns det de som tror att jag bara skriver för barn. Min konst handlar om att förstå oss själva som människor.

[TYSTNAD]

Parkinson: Har du ångrat något i ditt liv?

Astrid Lindgren: Ånger är en svår känsla. Jag har gjort val som jag inte alltid är stolt över, men jag tror att varje val har format mig till den jag är. Det är viktigt att lära sig av sina misstag för att växa som person. Jag försöker att inte låta ånger väga tungt på mina axlar.

[TYSTNAD]

Parkinson: Finns det några hemligheter eller saker du sällan pratar om?

Astrid Lindgren: Jag delar sällan med mig av mitt privata liv. Men jag kan säga att min familj alltid har varit min tillflykt. Det är en trygghet som jag värderar oerhört högt. Mina barn och barnbarn, de är mitt livs största rikedom.

[LÄTT SKRATT]

Parkinson: Kärlek är en stor del av livet. Hur ser du på kärlek?

Astrid Lindgren: Kärleken är grunden till allt. Utan kärlek skulle vi vara förlorade. Jag har haft turen att uppleva äkta kärlek under hela mitt liv. Min man, Sture, var en stor inspiration för mig. Han trodde alltid på mig och min förmåga att skriva. Kärlek ger oss styrka att fortsätta, även i svåra tider.

[TYSTNAD]

Parkinson: Dödlighet är något vi alla måste konfrontera. Vad tänker du på när du hör ordet död?

Astrid Lindgren: Död är en del av livet, och jag ser det som något naturligt. Jag tycker att det är viktigt att prata om döden, för den ger livet mening. Utan medvetenheten om döden skulle vi inte uppskatta det liv vi har. Jag vill alltid leva fullt ut och njuta av varje ögonblick.

[TYSTNAD]

Parkinson: Vad vill du bli ihågkommen för?

Astrid Lindgren: Jag hoppas att folk minns mig som en berättare som fick dem att drömma och skratta. Jag vill att mina böcker ska leva vidare, att de ska ge glädje och tröst till framtida generationer. Det skulle vara min största belöning.

[APPLÅDER]

Parkinson: En sista fråga, Astrid. Om du fick välja en människa, levande eller död, som du helst skulle vilja äta middag med, vem skulle det vara?

Astrid Lindgren: Det är en svår fråga! Jag skulle nog välja min mormor. Hon var en stor inspirationskälla och jag skulle vilja fråga henne om hennes liv och hennes drömmar.

Parkinson: Varför just din mormor?

Astrid Lindgren: För att hon var en så stark kvinna som alltid kämpade för det hon trodde på. Jag tror att hon skulle ge mig valfria insikter om livet.

Parkinson: Vilken fråga skulle du ställa till henne?

Astrid Lindgren: Jag skulle fråga henne vad hon skulle vilja ändra i sitt liv om hon fick chansen. Jag tror att hon har så många intressanta berättelser som väntar på att bli berättade.

Parkinson: Vad hoppas du att hon skulle svara?

Astrid Lindgren: Jag hoppas att hon skulle säga att hon är nöjd med livet och alla val hon gjort.

Parkinson: Om människor nämner ditt namn om hundra år… vad hoppas du att de säger?

Astrid Lindgren: Jag hoppas att de säger att jag var en person som älskade att berätta för barn och att jag gjorde världen lite bättre med mina ord.

[LÅNG APPLÅD]

Parkinson: Tack så mycket, Astrid, för att du delade med dig av din livsberättelse. Det har varit en ära att ha dig här.

[LÅNG APPLÅD]

[STUDIOMUSIK TONAR UPP]

SLUT.