Humor är min bästa medicin

[STUDIOMUSIK]

[APPLÅDER]

David Parkinson: Välkomna till kvällens program! I dag har vi den fantastiska och oförglömliga Robin Williams med oss. En man vars skratt har berört miljontals människor, vars talang är oöverträffad och vars värme märks i varje ord han säger. Robin, jag är så glad att ha dig här.

[LÅNG APPLÅD]

Robin Williams: Tack så mycket! Det är en ära att vara här. Men är ni verkligen säker på att ni vill ha mig? Jag kan vara lite av en handfull!

David Parkinson: (skratt) Det är just därför vi ville ha dig! Låt oss börja med din barndom. Vad var det som formade dig som person?

Robin Williams: Jag växte upp i en ganska vanlig förort i Chicago, men det var ett hem fullt av kärlek. Min mamma var en fantastisk kvinna, och min pappa var en hårt arbetande man. Jag minns att jag alltid ville få dem att skratta. Jag lärde mig tidigt att humor var ett sätt att bryta isen. Det var som min superkraft.

[TYSTNAD]

David Parkinson: Så humor var alltid en del av dig?

Robin Williams: Absolut! Jag tror att alla familjer har sin egen typ av humor, men vår var… hmm, låt mig tänka… något av en cirkus! Jag var alltid den som gjorde mig själv till åtlöje för att få andra att skratta. Det var som att jag hittade en väg ut ur min egen osäkerhet. Jag menar, det är en konst att vara den roliga killen, eller hur?

[LÄTT SKRATT]

David Parkinson: Ja, verkligen! Berätta mer om din familj. Hur har de påverkat din karriär?

Robin Williams: Mina föräldrar stöttade mig alltid, men de ville att jag skulle göra något annat. Jag minns när jag sa att jag ville bli skådespelare, och min pappa bara tittade på mig som om jag hade sagt att jag ville bli astronaut. ”Varsågod, men håll dig till din utbildning!” Så jag gick iväg till college och studerade statsvetenskap, som om det skulle hjälpa mig i stand-up. Ha!

[TYSTNAD]

David Parkinson: (skratt) Det var en intressant vägval! Vad var din första dröm, Robin?

Robin Williams: Jag minns att jag drömde om att vara en professionell skådespelare. När jag såg filmer som ”Klassikern”, där så många fantastiska talanger spelade, kände jag bara att jag ville vara en del av det. Men sedan, liksom alla barn, hade jag även andra drömmar; jag ville bli superhjälte eller en dinosaurie! Barnsliga drömmar, men de formade mig ändå. Jag minns att jag alltid ville ha något stort.

[TYSTNAD]

David Parkinson: Det är så inspirerande. Men var det några rädslor som kom med det? Vad var du rädd för som barn?

Robin Williams: Åh, ja, jag hade många rädslor! Jag var rädd för mörkret, som de flesta barn. Men jag tror att min största rädsla var att inte bli sedd, att inte få uppmärksamhet. Som barn vill du vara i rampljuset, men det är också skrämmande. Speciellt när du inser att rampljuset kan vara en hård plats.

[TYSTNAD]

David Parkinson: Jag kan förstå den känslan. Hur var det för dig att få ditt genombrott? Berätta om den tiden.

Robin Williams: Ah, genombrottet! Det var som att öppna en dörr till en annan värld. Jag minns min tid i ”Mork & Mindy”. Det var som en explosion av energi! Jag var bara glad att få någon form av erkännande. Men sen så märker man att med framgång kommer det en viss press. Jag började känna mig som en clown i ett cirkusnummer, och att jag behövde fortsätta underhålla.

[LÄTT SKRATT]

David Parkinson: Det verkar som att framgången kom med både positiva och negativa aspekter. Vad kostade den framgången?

Robin Williams: Jag tror att framgång kan vara en dubbel-edged sword. Å ena sidan fick jag möjlighet att göra det jag älskade och nå ut till människor. Å andra sidan, ju mer jag lyckades, desto mer isolerad kände jag mig. Det var som att jag byggde upp en mur runt mig själv. Många människor kom in i mitt liv för olika skäl, och det var svårt att veta vem som var där för mig och vem som var där för min berömmelse.

[TYSTNAD]

David Parkinson: Det måste ha varit tufft. Kände du någonsin att du var ensam?

Robin Williams: Jag gjorde det, faktiskt. Ensamhet kan vara en tyst mördare, speciellt när du är omgiven av folk. Jag kunde vara på en scen, fullsatt med människor, och ändå känna mig helt ensam. Och det är då jag insåg att jag behövde verkligen närstående, människor som jag kunde vara ärlig mot. Men ibland är det svårt att öppna sig.

[TYSTNAD]

David Parkinson: Vad skulle du säga är de största missförstånden om dig som person?

Robin Williams: Många trodde att jag alltid var den glada killen. Men det var mycket mer komplext än så. Jag hade mina demoner, precis som alla andra. Ibland ville folk inte se det, de ville bara att jag skulle vara rolig. Det är som att de glömmer bort att det finns en människa bakom skämtet, en person med djup och känslor och svagheter.

[TYSTNAD]

David Parkinson: Var det något du ångrade under din karriär?

Robin Williams: Ångrar? Ja, jag skulle nog säga att jag ångrar att jag inte alltid har varit mer öppen om mina känslor. Att jag inte alltid visat min sårbarhet. Jag tror att det finns en styrka i att vara sårbar. Men vi lär oss alla, eller hur? Ingen är perfekt, inte ens att vara rolig!

[LÄTT SKRATT]

David Parkinson: Du har verkligen en fantastisk förmåga att se det positiva i svåra situationer. Finns det något du sällan pratar om, några hemligheter?

Robin Williams: Hmm… jag skulle nog säga att jag sällan pratar om min kamp med depression. Det är en känslig fråga. Men jag har lärt mig att det är okej att prata om det också. Jag vill att folk ska veta att man inte alltid är ensam i sina känslor, det finns alltid hopp i mörkret.

[TYSTNAD]

David Parkinson: Det är en så viktig insikt. Låt oss byta ämne till kärlek. Hur har kärleken påverkat dig?

Robin Williams: Kärlek är både en fantastiskt och skrämmande upplevelse. Jag har varit lycklig i mina relationer, men även upplevt förlust. Kärlek kan ge så mycket glädje, men när det tar slut kan det kännas som att hjärtat går i kras. Jag är tacksam för de stunder jag har haft med människor jag älskat. De formar oss, eller hur?

[TYSTNAD]

David Parkinson: Absolut. Och vad säger du om dödlighet? Hur förhåller du dig till tanken på att livet har ett slut?

Robin Williams: Döden är förstås en del av livet. Men jag tror att istället för att skrämmas av den, borde vi omfamna tiden vi har. Jag vill leva mitt liv fullt ut och göra varje ögonblick betydelsefullt. Våra minnen och hur vi berör andra människor är det som verkligen räknas när allt kommer ikapp.

[TYSTNAD]

David Parkinson: Så nu då, vad hoppas du att folk kommer att minnas dig för?

Robin Williams: Jag vill att människor ska minnas mig för min förmåga att få dem att skratta, att jag alltid strävat efter att sprida glädje och kärlek. Men jag vill också att de ska veta att jag var en människa som kämpade, precis som de. Att ingen är perfekt, men vi kan alltid försöka göra vårt bästa.

[APPLÅDER]

David Parkinson: Det är en vacker tanke, Robin. Nu har vi en middagfråga till slut. Om du fick välja en person, levande eller död, vem skulle du vilja äta middag med?

Robin Williams: Hmm, det skulle nog vara Albert Einstein! Jag skulle älska att höra hans tankar om livet och hur han kom på sina teorier. Tänk dig att sitta där med honom, diskutera tid och rum, och hur vi alltid ser på verkligheten.

[TYSTNAD]

David Parkinson: Vad skulle du fråga honom?

Robin Williams: Jag skulle nog fråga, ”Vad var din största rädsla när du upptäckte relativitetsteorin?” Och jag skulle hoppas att han skulle svara med något som visar vilken människa han verkligen var, att även genier har sina osäkerheter.

[TYSTNAD]

David Parkinson: Det låter som en fantastisk middag! Om människor nämner ditt namn om hundra år, vad hoppas du att de säger?

Robin Williams: Jag hoppas att de säger: ”Han fick oss att skratta, han var snäll, och han kämpade för att sprida glädje.” Det skulle vara en fantastisk arv och påminnelse om hur vi kan påverka varandra.

[APPLÅDER]

David Parkinson: Tack så mycket, Robin. Det har varit en stor ära att få prata med dig. Du har verkligen berikat vårt liv med dina tankar idag.

[LÅNG APPLÅD]

[STUDIOMUSIK TONAR UPP]

SLUT.