James Patterson om makt, sårbarhet och att våga titta bakom kulisserna

Intervju med James Patterson: Mänskliga reflektioner i skuggan av makten

Alex Webb: Idag sitter jag här med en man som sannolikt är en av de mest produktiva författarna i modern tid. James Patterson, varmt välkommen.

James Patterson: Tack så mycket. Det är alltid intressant att prata med någon som är nyfiken. Även om jag ibland undrar varför jag ger mig in i så mycket, egentligen.

Alex Webb: Det förstår jag. Vi ska inte fokusera på dina böcker idag, även om de är en del av din vardag. Det handlar mer om något annat – du har nyligen tagit ett ganska ovanligt steg och öppnat upp om en del av din verklighet som inte många vågar prata om. Enligt rapporter har du börjat ifrågasätta delar av den makt och de strukturer du verkar inom, kanske till och med uttryckt oro för mörka underströmmar i den värld du rör dig i. Kan du berätta vad som fick dig att ta det här steget just nu?

James Patterson: Ja, det är en komplex historia. Jag har alltid sett mig själv som en person som skriver för att underhålla, men också för att väcka frågor. Det senaste året har jag börjat få en annan bild av saker. Det är som att en dubbelitet har blivit tydligare för mig. Det handlar om makt, pengar och den ofta dolda verkligheten som många inte vill prata om. Jag har börjat se kopplingar, känslor, saker jag kanske tidigare inte ville erkänna att jag sett. Det är svårt, men jag känner att jag inte kan blunda längre.

Alex Webb: Det låter verkligen allvarligt. Har du varit med om konkreta händelser eller är det mer en känsla du bär med dig? Hur mycket är det baserat på det du sett i media, och hur mycket på egen erfarenhet?

James Patterson: Det är en mix, helt klart. Jag har alltid varit en som litar på rapportering, men nu är det mer en magkänsla. Jag har också blivit mer observant, mer nyfiken på vad som egentligen pågår bakom kulisserna. Det jag vet är att det finns delar av den här världen som inte är så glada att bli granskade. Jag har fått signaler, sett saker som kan tolkas på olika sätt. Kanske är det inte mycket, men det är tillräckligt för att jag ska känna att jag vill förstå mer – eller åtminstone ifrågasätta.

Alex Webb: Hur mycket av detta är du rädd för? Rädd för konsekvenserna om du fortsätter att gräva?

James Patterson: Det är en bra fråga. Jag är inte direkt rädd, men jag känner en oro som jag inte kan skaka av mig. Det är som att jag har börjat se ett annat skikt av verkligheten, och det kan vara farligt att titta för djupt. Det är inte som att jag är i fara på ett direkt sätt, men känslan av att vissa saker kan slå tillbaka – det påverkar. Jag försöker att vara försiktig, men samtidigt är jag nyfiken. Det är en balansgång. Jag vet att det är många som skulle vilja att jag inte grävde mer.

Alex Webb: Har du fått några konkreta hot, eller är det mer en känsla av att vara i skottlinjen? Hur hanterar du det i vardagen?

James Patterson: Nej, inga direkta hot, åtminstone inte som jag vill prata om. Men det är den där känslan av att något är på gång, att man kanske redan är i ett slags spel där man inte alltid har full kontroll. Jag försöker att inte låta det styra mig, men det är svårt att inte tänka på det. Jag är van att vara väldigt fokuserad, men nu måste jag också vara mer vaksam, mer försiktig med vad jag säger och vem jag litar på.

Alex Webb: Det är intressant. Du har alltid varit en offentlig person, men nu — hur mycket av din identitet är du villig att riskera för att spegla den här nya insikten?

James Patterson: Det är en svår balans. Jag har alltid sett publicitet som ett verktyg för att nå ut, men nu känns det som att det kan bli för mycket av det. Jag försöker att vara försiktig med vad jag delar, men samtidigt vill jag inte förlora möjligheten att påverka. Det är en slags inre kamp. Det är också en fråga om att orka, att våga vara sann mot sig själv. Ibland känns det som att jag är på väg att tappa fotfästet, men jag försöker hålla balansen.

Alex Webb: Låt oss nu byta ämne ett ögonblick. Du har alltid haft ett ganska speciellt förhållande till det offentliga livet. Hur mycket av det är du egentligen bekväm med? Är det något du har vant dig vid, eller är det mest något du har fått lära dig att bära?

James Patterson: Det är en bra fråga. Jag skulle säga att mycket av det är ett nödvändigt ont. För att nå ut med mina böcker, för att kunna påverka, måste man delvis vara i rampljuset. Men samtidigt kan det vara väldigt ensamt. Jag har ofta tänkt att framgång skulle innebära att man är omgiven av folk som tycker om en för den man är, men i själva verket är mycket av det en mask, ett spel. Det är som att jag sällan vet vad som är äkta och vad som är ett skådespel, speciellt när det gäller offentliga relationer.

Alex Webb: Det låter som att du ibland är kritisk mot det du själv har byggt upp. Är det något du ångrar?

James Patterson: Ångra? Kanske, ja. Det är svårt att säga. Jag är stolt över det jag har åstadkommit, men jag kan ibland undra om jag borde ha varit mer försiktig. Om jag hade kunnat skydda mitt privatliv bättre, hållit isär det personliga från det professionella. Men det är svårt att ändra på det nu. Livet är fullt av val, och jag har gjort mitt bästa för att navigera, även om jag ibland har tappat riktningen.

Alex Webb: Kan du ge ett exempel på när du kände att du förlorade kontrollen? En sån där ögonblick som får en att tvivla på sig själv.

James Patterson: Det finns några tillfällen, men jag vill inte gå in på detaljer. Det handlar mer om att känslan av att ha full kontroll kan försvinna plötsligt. När man inser att saker man trodde var under kontroll, inte är det längre. Det är en påminnelse om att man ibland är mer sårbar än man vill erkänna. Jag har lärt mig att det är lätt att bli självupptagen, att glömma att andra också har sina perspektiv och gränser.

Alex Webb: När du nu ser tillbaka, vad är det som väger tyngst? Maktens lockelse eller det personliga priset?

James Patterson: En svår fråga. Makt är som en drog. Den ger en känsla av att kunna styra mycket, men kan också vara destruktiv. Jag har gjort saker jag inte är stolt över, men samtidigt är jag en människa som vill göra gott. Det är en balansgång. Man måste ibland påminna sig själv om att det är okej att ha tvivel, att man inte är perfekt, att det är mänskligt att fela.

Alex Webb: Nu tänker jag ställa en lite oväntad fråga, en sådan som brukar kallas Parkinson-fråga. Vad är det bästa du har fått ut av att skriva böcker? Och vad är det sämsta?

James Patterson: Hmm, det bästa? Att jag har kunnat nå ut till så många. Att jag kan påverka på ett sätt, kanske inspirera eller få folk att tänka till. Det är en kraft jag inte tar lätt på. Det sämsta? Tja, kanske att jag ibland har förlorat kontakten med det som är äkta – familjen, vännerna. Det är lätt att glida in i ett ekorrhjul av krav och deadlines, och då kan man glömma det som egentligen betyder något.

Alex Webb: Att skriva — kan du ibland känna att du är fast i något du själv skapat? Något som tar över dig?

James Patterson: Absolut. Det är en farlig känsla. När man är van att skapa och producera, kan man ibland känna att man är fångad i sin egen skapelse. Men jag har lärt mig att det är viktigt att kunna släppa taget, att ta pauser, att reflektera. Det är inte alltid lätt, men nödvändigt för att inte tappa sig själv på vägen.

Alex Webb: Till sist, vad hoppas du att folk ska ta med sig från allt du gör – inte bara som författare, utan som människa i det här sköra samhället?

James Patterson: Jag hoppas att de ska se att även den starkaste kan tvivla, att ingen är perfekt. Att det är okej att inte ha alla svar, att det är modigt att våga ställa de svåra frågorna. Att vi alla bär på ett ansvar, att även i mörkret finns ljus, och att man varje dag kan göra något rätt – även om det är små saker.

Alex Webb: Tack för att du delar med dig, James. Det har varit ett samtal som nog många kommer att fundera över länge.

James Patterson: Tack själv. Det är inte ofta man får prata så öppet, och jag uppskattar att du ställer de där riktigt mänskliga frågorna. Det är viktigt att komma ihåg att alla vi bär på skuggor och ljus samtidigt.

Alex Webb: Det var allt för idag. Tack för att du tog dig tid.

James Patterson: Tack, det har varit ett intressant samtal.