Sam Altman om AI, risker och mänsklighetens framtid

Det är en varm junikväll i Stockholm, och jag sitter mitt emot en man som kanske inte alltid förknippas med småprat eller personliga reflektioner. Men han visar sig vara mycket mer mänsklig än vad man kan tro – ibland nästan sårbar, ibland lite tveksam. Sam Altman, CEO för OpenAI, är här för att prata om den snabba utvecklingen av AI och vad det egentligen betyder för oss som individer och samhälle. Eller ja, det är vad han säger, men jag vill se den där människan bakom rubrikerna, och det ska visa sig att det finns mycket mer att upptäcka.

Det mest aktuella just nu

Jag inleder med att fråga hur han känner sig efter de senaste nyheterna om att OpenAI:s planerade börsnotering kan skjutas fram till nästa år. Det är en sak att läsa om i nyheterna, en annan att höra direkt från någon som är mitt i det. Sam suckar lätt, som för att visa att han är van att pressen är där, men jag känner att det finns något annat där också – ett slags trötthet, kanske frustration.

”Det är klart att det blir mycket fokus på kapital, investeringar och marknadstrender nu. Men, det är inte det som egentligen driver oss,” säger han. ”Vår vision är att göra AI till en kraft för gott. Men ja, ibland känns det som att försöka navigera genom dimma, du vet, när man inte riktigt vet var vägen är.” Han ler försiktigt, nästan som att han försöker lätta på stämningen, men det är tydligt att det ligger en frustration där – en frustration över att det inte alltid är helt enkelt att balansera vision och marknad.

Jag frågar hur den osäkerheten påverkar deras dagliga arbete. Han rycker på axlarna, och hans svar är ärligt:

”Vi försöker bara fortsätta utveckla teknologin, trots att det är som att köra ett tåg i mörker. Men man försöker att inte tappa kontrollen, det är allt.”

Det är nästan som att han försöker få tågmetaforen att fungera, men jag kan inte låta bli att tänka: Hur mycket av det här är ett spel där han är fast i ett schackparti han inte kan vinna? Eller kanske inte vill vinna? Jag parkerar den tanken för tillfället, men det väcker en hel del funderingar om hur mycket kontroll man egentligen kan ha i en så snabb utveckling som den här.

Människan bakom rubrikerna

Det är lätt att glömma bort att Sam Altman är en helt vanlig människa, trots rubrikerna och de stora företagen. Han är någon som fortfarande verkar tro på små saker – att små steg kan göra skillnad. Jag vill veta vad som egentligen driver honom, vad som får honom att kliva upp på morgonen trots all press. Han tvekar lite innan han svarar:

”Jag vill att den här teknologin ska göra skillnad på riktigt. Inte bara på papper eller i börsnoteringar. Det är därför jag vaknar – för att jag tror att vi kan skapa något som faktiskt hjälper folk.”

Jag frågar om det finns något som håller honom vaken på nätterna, något han bävar för. Han tvekar en stund, men svarar sedan:

”Det finns många saker. Att inte förstå alla konsekvenser… Att det vi gör kanske kan bli fel. Men det är också det som driver mig. Det är en balansgång mellan hopp och rädsla.”

Det är tydligt att han bär en stor börda, men också att han är fast besluten att fortsätta. Hur mycket av det är ett personligt pris, undrar jag? Han svarar enkelt:

”Det har nog kostat mycket av min fritid, min sömn. Men jag kan inte låta bli att tro att det är värt det. Jag menar, om inte vi gör det här, vem ska göra det? Och vad händer då?”

Vad missförstås ofta?

Jag är nyfiken på vad han tror att folk ofta missförstår om honom eller hans arbete. Han funderar en stund, och svarar sedan med ett leende:

”Många tror att vi är här för att ta över världen. Att AI är något farligt som ska ersätta oss. Det är inte alls så. Vi vill bara göra AI till en hjälp, till något som kan lyfta oss – inte underkuva oss.”

Det är ett svar som känns ganska tydligt, men jag vill pressa honom lite till. Hur svårt är det att övertyga en skeptisk allmänhet? Han rycker på axlarna och säger:

”Det är en utmaning, absolut. Men jag tror att det handlar mycket om att visa att vi är människor bakom maskinerna. Vi vill att folk ska förstå att det handlar om att förbättra våra liv, inte att skapa problem.”

Jag undrar hur han hanterar den ofta förekommande rädsla för AI. Är han orolig själv? Han svarar eftertänksamt:

”Det är klart att det finns en viss oro. Men jag tror att om vi är transparenta, om vi visar att vi också är i samma båt, kan vi bygga förtroende. Och ibland är det bra att påminna sig om att det är vi som gör det här, som styr det här. Det är inte maskinen som bestämmer.”

Det oväntade bakom bilden

Det är kanske inte det första man tänker på när man ser hans namn i media: Sam har humor och självdistans. Jag frågar vad han gör när kamerorna inte är där, när han är helt privat. Han skrattar till och säger:

”Jag är nog ganska osexig när det gäller att prata om mina egna fel och brister. Men jag gillar att laga mat. Det är ett sätt att koppla av, att göra något praktiskt. Då tänker jag inte på framtiden eller riskerna – bara på att få ihop en god gryta.”

Det är ett sådant där ögonblick när man känner att här finns en vanlig människa, någon som kanske också kämpar med saker som vi andra gör – att hitta balans, att inte ta sig själv på för stort allvar.

Jag tar chansen att fråga om något pinsamt som hänt honom. Han skrattar högt och säger att en gång råkade han ringa fel person i ett viktigt möte. En CEO för ett annat stort techföretag. ”Det blev ganska pinsamt, men jag tror att alla insåg att det var ett misstag. Man kan inte alltid vara perfekt,” konstaterar han med ett leende.

Det får mig att tänka: Hur mycket av den mänskliga sidan vill han visa, trots all press och alla rubriker? Vad är det han är mest rädd för? Jag frågar det, och han tittar på mig med ett lite allvarligare uttryck:

”Jag är nog mest rädd för att vi inte ska kunna styra teknologin ordentligt. Att den ska glida ur våra händer, eller att vi inte förstår de långsiktiga konsekvenserna. Men jag är också hoppfull. Det finns mycket vi kan göra. Det är bara att se till att vi gör det rätt.”

Fars situation och framtiden

Jag kan inte låta bli att undra – hur är det egentligen med familjelivet? Hur kombinerar man ett så intensivt arbete med att vara människa, med nära och kära? Han ler lite försiktigt:

”Jag försöker att inte låta jobbet ta över helt. Min familj är viktig, och jag försöker att inte prata AI hela tiden hemma. Det är svårt, men jag tror att det är en del av att vara människa – att kunna skilja på arbete och privat.”

Jag frågar om något han ångrar eller vill göra annorlunda. Han ryggar tillbaka, som om det är en svår fråga. Men till slut svarar han:

”Jag är inte säker på att jag skulle vilja förändra något direkt. Man lär sig av sina misstag, eller hur? Men jag är nöjd med att ha vågat ta vissa steg. Det är det som gör att man växer.”

Sedan undrar jag hur han ser på framtiden för AI. Är det fortfarande oklart, eller finns det någon tydlig linje han följer? Han tänker en stund, och säger sedan:

”Jag tror att vi kommer att se mer integrering i vardagen. Det gäller hälsa, transport, utbildning… Men det kommer alltid att finnas en kamp för att göra det rätt. Jag hoppas att vi kan möta de utmaningarna på ett ansvarsfullt sätt.”

Den oväntade frågan

Innan jag avslutar, tänkte jag slänga in en lite annorlunda fråga. Om du skulle välja – är du mer sugen på att få en AI-kompis, eller att du själv blir den första AI:n? Han tittar förvånat på mig, som om jag just klivit ut ur en film, och svarar:

”Oj, den där var svår. Men, jag tror jag skulle vilja vara den som har en AI-kompis. Att ha någon att prata med, någon som förstår ens tankar… Det känns mänskligt, eller hur?”

Det är ett ögonblick då man inser att bakom all offentligheten, rubrikerna och pressen, finns en person som fortfarande är mänsklig, med tvivel, drömmar och en vilja att förstå världen – precis som oss andra.

Det är en kväll som ger mycket att fundera på. Sam Altman är inte bara en visionär, han är också någon som, trots allt, fortfarande är en människa.