AI-simulerad intervju. Gästens repliker är dramatiserade och inte autentiska uttalanden.

Alex Webb: Billy, jag måste börja här. I senaste dokumentären såg vi dig dansa i köket, trots Parkinsons. Vad är det egentligen med dans som lockar dig att trotsa kroppen — eller retas med den?

Billy Connolly: Vet du, Alex, dansen är den sista friheten. Kroppen lyder inte som förr, nej, men den försöker. Och varje gång den snubblar, skrattar jag högre än någon annan. Det är min lilla hämnd mot Parkinson — jag ska ha roligt längre än den jäveln får förstöra för mig.

Alex Webb: Det är förbannat respektlöst mot sjukdomen. Har den någonsin fått dig att känna dig… patetisk? Eller är du för stolt för det?

Billy Connolly: Åh, jag har varit patetisk i årtionden. Det är väl därför jag blev komiker. Och det är poängen — skrattet tar det patetiska och gör det bärbart, vackert nästan. Men stolthet? Nej, Alex. Stolthet är en jävla börda, speciellt när benen skakar och folk börjar tala med dig som med ett barn. Jag vägrar låtsas vara tapper. Jag är förbannad ofta, men jag låtsas inte vara något för att lugna folk.

Alex Webb: Men du är ändå någon slags brittisk nationalskatt. Hur känns det när folk vill kröna dig som humorvärldens drottningmoder? Du hatar väl sådant?

Billy Connolly: Herregud, ja! ”National Treasure” — det låter som att de vill stoppa in mig i en glasmonter på British Museum. Nej, det är en gravsten med rosett, sån där snäll dödlighet. Jag är för mycket bråkstake för sådant. Låt dem göra drottningmodern till nationalskatt — hon låg åtminstone still.

Alex Webb: Du har sagt att humor är ett vapen mot förnedring. Men har det funnits stunder när skämtet blivit till ett skydd mot att känna något alls?

Billy Connolly: Absolut. Det är som att ha en brandsläckare och använda den mot eld, men ibland är det bara rök. Man skyddar sig för hårt och ingen — inte ens jag själv — kommer åt det som faktiskt brinner. Jag har varit där, särskilt när min pappa dog. Jag skämtade mig halvvägs igenom begravningen. Det var min väg. Men visst, ibland blir det tomt och då får man vara tyst för att hitta sig själv igen.

Alex Webb: Så när du är tyst — du, Billy, tyst! — vad händer då?

Billy Connolly: Man hör allt. Fåglar, tåget, sitt eget hjärta. Och det kan vara jävligt skrämmande. Skämt är som öronproppar, men när man tar ur dem, hör man plötsligt hela symfonin — och ibland är det bara en ensam fiol och någon som skriker på gatan. Då vet man att man lever.

Alex Webb: Du har gjort humor av nästan allt. Vad finns det du inte kan skämta om, ens för dig själv?

Billy Connolly: Det är en bra fråga. Jag tror inte det finns något. Men… det handlar om tajming och vems sorg man står på. Jag har skojat om min barndom, min fattigdom, till och med övergrepp. Men jag skulle aldrig klampa in på någon annans smärta om jag inte är inbjuden. Jag slår aldrig nedåt. Det är en förbannad gyllene regel för komiker – eller borde vara det.

Alex Webb: Du har berättat om övergrepp i familjen, i ett Skottland som ibland vill glömma sådant. Var det ett medvetet val att säga det på scen — att slita upp gamla sår offentligt?

Billy Connolly: Medvetet? Nej. Nödvändigt, ja. Det var som att någon annan drev på — jag var förbannad, trött på att dölja det skiten. Och när man sätter ord på det, då tappar det sin makt. Men jag visste att folk skulle bli obekväma. Skotska publiker kan vara hårda, men de har hjärta också. Jag ville visa, ”Titta, jag är här och kan skratta — du kan det också.”

Alex Webb: Men varför tror du att så många komiker bär på en viss sorg eller ilska?

Billy Connolly: För att världen är förbannat konstig och orättvis! Om du har sett elände, letar du efter sätt att hantera det. Och när du får folk att skratta, för en sekund, är allt annorlunda. Humor är inte alltid terapi, men det är som en kniv — du skär igenom skiten och ibland blöder du själv.

Alex Webb: Du har lämnat standupen bakom dig, mycket på grund av sjukdomen. Saknar du att stå på scen, eller känner du dig fri från turnélivet?

Billy Connolly: Både och. Jag saknar adrenalinet, direktkontakten, skrattet som rullar mot en. Det är magi. Men resandet — det var jag trött på långt innan kroppen började trilskas. Nu är jag fri på ett nytt sätt, men ibland, när jag hör publiken jubla för någon annan, sticker det till. Jag har fått mitt, men visst fan saknar jag det ljudet.

Alex Webb: När du hör andra stå upp-komiker nu, vad får dig att vrida dig av skratt? Och vad får dig att vilja slänga fjärrkontrollen i väggen?

Billy Connolly: Jag älskar när komiker vågar vara konstiga, när de är sig själva och skiter i reglerna. Eddie Izzard, till exempel — fullständigt briljant och galen. Men när folk försöker vara edgy bara för sakens skull, utan värme eller tanke, då vill jag skrika. Det är som att se någon spela gitarr på en sträng — bara oljud. Man måste ha hjärta i det man gör, annars är det bara poserande.

Alex Webb: Har du någonsin ångrat något skämt, offentligt eller privat?

Billy Connolly: Ja, ibland har jag gått för långt. Jag minns ett gig i Liverpool där jag skämtade om en lokal politiker samma dag som han dog. Det var inte med flit, jag hade inte hört nyheten. Publiken buade. Jag kände mig som en idiot. Då sa jag förlåt — det händer inte ofta! Men sånt är livet, man får ta konsekvenserna.

Alex Webb: Du är känd för att berätta långa, slingrande historier på scen. Är det en medveten teknik eller är du helt enkelt hopplös på att komma till saken?

Billy Connolly: Ha! Det är nog båda, Alex. Jag älskar när historier rullar ut som en gammal karta — man vet aldrig var man hamnar. Jag avskyr punchlines som kommer som ett pistolskott. Livet är rörigt, historier ska vara röriga. Folk minns inte alltid skämtet, men de minns känslan och resan.

Alex Webb: Vad är det roligaste i din vardag nu?

Billy Connolly: Min fru, Pamela, och våra bisarra samtal om absolut ingenting. Hon håller mig ödmjuk. Och fåglarna i trädgården. Jag sitter och tycker de ser ut som folk jag känt — arg, uppblåst, alltid på jakt efter något de faktiskt redan har. Det är humor i det lilla, när allt det stora blivit svårt.

Alex Webb: Din konst har blivit mer central nu när du inte turnerar. Vad uttrycker du där som du inte kunde på scen?

Billy Connolly: Målningar och teckningar är helt ärliga. De snackar inte skit. Ingen applåd, ingen burop — bara tystnad och färg. Jag kan visa sidor som är tysta, sårbara, ibland riktigt arga. På scenen kunde det bli för mycket trick. Här blir det bara vad det blir.

Alex Webb: Vad är du mest rädd för nu?

Billy Connolly: Att bli ett objekt. Folk menar väl men vill vårda, pyssla och prata långsamt. Jag är fortfarande jag, även om kroppen är trasig. Och att tappa rösten — det är en riktig skräck. Rösten är min sista frihet.

Alex Webb: Det finns en ny generation som hittar dig på Youtube. Vad hoppas du att de ser?

Billy Connolly: Att det är okej att vara konstig. Att du kan ta din egen skit och göra något nyttigt av den, även om det bara är skratt. Och att vänlighet alltid är roligare än elakhet, i längden.

Alex Webb: Du har vägrat adlas. Är det bara anti-etablissemang eller något mer?

Billy Connolly: Riddare? Nej tack! Jag vill inte stå i kö med Boris Johnson för att få ett svärd på axeln. Jag vill vara fri, inte tillhöra deras klubb. Det är inget politiskt manifest — jag bara hatar klubbar. Jag tror inte på titlar, jag tror på att göra sitt jobb och sedan dra därifrån.

Alex Webb: Vad är ditt värsta minne från barndomen — och ditt bästa?

Billy Connolly: Värsta är nog de där tysta kvällarna när vuxna bråkade i rummet bredvid och jag låtsades sova. Bästa är vilket som helst där någon skrattade högt. Min moster som skrattade tills teet rann ur näsan — det gav mig hopp om att livet kunde vara mjukt ibland.

Alex Webb: Om du fick ge ett råd till ditt yngre jag, vilket skulle det vara?

Billy Connolly: Köp bättre gitarrsträngar och ta inte livet så förbannat allvarligt — du kommer ändå snubbla mest hela tiden, så lär dig dansa medan du ramlar!

Alex Webb: Och till sist: Hur vill du bli ihågkommen?

Billy Connolly: Som någon som fick folk att skratta åt sitt eget elände och fick dem att känna sig mindre ensamma. Och allra helst — att de aldrig kunde förutsäga vad jag skulle säga härnäst.

Alex Webb: Billy, du är omöjlig att förutsäga. Tack för samtalet och dansen, även om det bara var i orden.

Billy Connolly: Tack själv, Alex. Nästa gång tar vi en svängom på riktigt — om du vågar!

av WebbX

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *